Ponzibedrägeri är en bedrägeriform där bedragarna lockar personer att investera pengar och för detta få en mycket hög avkastning. De pengar som kommer in placeras däremot inte i vad som utlovats, utan används för att i sin tur hålla bedrägeriet igång och locka nya investerare.
Ponzibedrägeri bygger på löften om stor avkastning – löften som sedan inte hålls. Ett tydligt exempel på detta är P2P-lån i Kina, där flera företag har lovat investerare hög procentuell avkastning på det kapital som investerats. Men istället för att skapa avkastning för de insatta medlen användes de för att betala ut avkastning till andra investerare.
Det skapas i realitet alltså ett underskott som hela tiden måste täckas med pengar från nya investerare.
Namnet ponzibedrägeri kommer från Charles Ponzi – en italiensk-amerikansk immigrant som under 20-talet lovade investerare stor avkastning genom att skapa arbitragevinst på olika internationella svarskuponger.
Ponzis tanke var att köpa in internationella svarskuponger i Italien till lågt pris för att sedan lösa dem i USA. Detta då mot frimärken som hade ett högre totalt värde än vad kupongerna köptes in för. Dessa frimärken skulle i slutändan säljas inom landet och därmed skulle kapitalet frigöras och avkastningen bli stor.
Någon avkastning, i den nivå som han lovade, kunde han aldrig leverera. Han fälldes i domstol år 1934 och deporterades senare till Italien.
Det finns många likheter mellan ponzibedrägerier och så kallade pyramidspel, då båda använder nyinkomna investeringar för att betala igen de tidigare. Men dessa två bedrägeriformer besitter även en rad viktiga skillnader.
Exempelvis ställer ett pyramidspel högre krav på investeraren, som själv måste rekrytera nya deltagare för att kunna täcka upp sin investering. Ett ponzibedrägeri, däremot, ”garanterar” investerarna avkastning utan krav på en sådan prestation.
Några exempel på personer och företag som genomfört ponzibedrägerier är:
Bernard Madoff är känd för att ha genomfört tidernas största ponzibedrägeri. Efter att ha fått en större summa pengar av sin fästmös far startade han upp ett företag som skulle komma att bli en av de större likviditetsgaranterna i USA.
Företaget hade efter en tid växt sig riktigt stort. Det är därför inte konstigt att många valde att förlita sig på dess placeringsalternativ. Ett placeringsalternativ marknadsfördes som en slags värdepappersfond, vilken över åren skulle visa sig ge en jämn och god avkastning på strax över tio procent.
Många välkända namn och företag investerade i den här ”fonden”. Till exempel förlorade Banco Santander över tre miljarder dollar, Royal Bank of Scotland 700 miljoner dollar och svenska Nordea ungefär en halv miljard kronor.
Många undrar kanske hur ett sådant här massivt ponzibedrägeri kunde fortgå under en så pass lång tid. Ett av svaren är att Madoff vidtog flertalet åtgärder för att minska insynen och därmed hålla hjulen i sin verksamhet snurrande.
Till exempel delade inte den division av företaget som sysslade med fonden, dess investmentbank, arbetsplats med de övriga delarna av företaget. Istället hade de ett eget kontor i en annan byggnad – helt avskilt från de andra medarbetarna.
En annan sak Madoff gjorde för att minska transparensen var att sälja alla aktier i slutet av varje månad. På så vis manipulerade han rapporteringarna som skickades till USA:s tillsynsmyndighet av värdepapper, Securities and Exchange Commission, då de endast visade kontanter.
Vidare kunde inte investerarna följa sina pengar via nätet. Istället fick de endast ett saldobesked i brevlådan en gång i månaden.
I december 2008 slog dock FBI till mot företaget, och Bernards Madoffs karriär inom finansvärlden fick sig ett abrupt slut. Han dömdes till 150 års fängelse.
Bland de som föll offer för Madoffs ponzibedrägeri finns en rad välkända namn, däribland:
Aktieförvaltande Habo Finans har gjort sig känt för att vara inblandat i en av de absolut största bedrägerihärvorna i Sverige. Ett av dess dotterbolag, Diamanten, skulle enligt verksamhetsberättelsen ägna sig åt daytrading med Ericsson-aktier. Så blev dock inte fallet.
Peter Rosendahl, som tidigare var svetsare, startade först Habo Finans med syftet att förvalta aktier. Efter att ha varit verksam i sex år bestämde han sig för att starta upp ovan nämnda Diamanten, som skulle syssla med att köpa och sälja Ericsson-aktier över dagen, så kallad Daytrading.
Rosendahl lyckades övertyga 780 personer, de allra flesta vanliga småsparare och privatpersoner, att investera sammanlagt 100 miljoner i hans bolag. Många av dem satsade alla pengar de hade i Diamanten – pengar som de flesta av dem aldrig skulle se igen.
Rosendahl satsade den största delen av investeringarna på onoterade aktier, något som inte alls följde verksamhetsberättelsen om att köpa och sälja Ericsson-aktier över dagen.
När Peter Rosendahls ”kunder” ville avsluta sina investeringar valde han att inte berätta om de stora förlusterna. Istället betalade han tillbaka deras pengar, plus den utlovade avkastningen (35 – 40 %). Pengarna kom från de nyare investerarnas pengar, och upplägget kom nu att likna ett pyramidspel – eller ett ponzibedrägeri.
Efter de första utbetalningarna spred sig kännedomen om Rosendahls lukrativa aktieförvaltande mycket snabbt. Ryktet gick att det var möjligt att kvickt tjäna sig en förmögenhet genom att placera sina pengar i Habo Finans.
Till slut skulle dock bubblan komma att spricka och Peter Rosendahl anmälde sig själv till polisen då pengarna tog slut. När allt fler personer ville dra sig ur räckte helt enkelt inte pengarna från de nya investerarna till. De största förlorarna var de nyare investerarna, eller de som helt enkelt drog sig ur senare. Sammanlagt försvann ungefär 80 miljoner kronor.
Tips: Lär dig mer om olika begrepp så som sms lån i vår ordbok.